Tankar och sorg

Är inne i en period av mycket tankar som stör. Jag vet inte om det har med asbergern eller Add att göra. Jobbigt är det i alla fall. Just nu känns det som att jag bara försöker överleva en dag i taget. Det kanske låter lite dramatiskt men jag har det väldigt jobbigt just nu. Jag försöker hantera det på mitt sätt vilket jag vet inte är bra i längden men som sagt jag överlever just nu. 

På måndag ska jag skriva in mig på arbetsförmedlingen i Farsta. jag ska kolla om dom kan hjälpa mig mer än vad oxelösunds arbetsförmedling har klarat av. Jag vet att jag behöver stöd från ciux men dom i Oxelösund verkar bara vilja se mig misslyckas. Jag menar hur kan man kräva att jag ska praktisera i 6 månader utan ersättning när jag i 15 års tid endast klarat av att jobba i max 3 månader innan jag går in i väggen. Vi får se vad dom säger på måndag.


På måndag ska jag börja ÄL-testa. Jag vet inte riktigt vad jag känner innför det mer än att det är jobbigt. Innerst inne så tror jag inte på mina ägg. Jag har ju 3 st som måste användas innan jag får gå vidare till att starta en helt ny IVF. Jag antar att jag går genom the motions. Det jag måste för att få det jag verkligen vill ha vilket är ett barn, Att få vara en familj tillsammans med min make Sebastian. Vi ska träffa läkaren på Tisdag. Jag ska då fråga om möjligheten att få två ägg tillbaka samtidigt och att om ska göra en sak som heter assisted hatching (stavning?) Vilket betyder att dom skär en skåra i ägget så att det lättare kläcks. För när man blir med barn så är det inte ägget som fäster sig i livmoderslemhinnan utan det är cellmassan som finns inuti ägget som fäster. Inte många som vet om att det funkar så.

Jag hatar att jag känner sorg. Jag hatar att jag sörjer. Jag hatar att ingen ser hur illa jag mår. Jag hatar att ingen kan förstå. Kan inte alla bara fatta hur ont det gör. Att längta efter nåt så mycket att det gör fysiskt ont. Jag hatar att min egen bror inte fattar. Jag hatar att det inte syns utanpå hur ont det gör inuti. Att jag gör allt för att leva en dag till. Hur ska jag visa? hur ska jag förklara för att få andra att förstå? speciellt min bror som jag verkligen tror vill föstå mig men gör tyvärr inget annat än gör mig illa hela tiden? Jag vet inte om han fattar hur illa han gör mig eller om han kanske vill såra mig. Kanske förstår han inte hur ont det gör när han ska utmana mig i allt jag säger och gör. Förstå att jag försöker överleva varför måste du dömma varje steg jag tar.? Varför ska du säga till mig vad jag gör fel.? Kan du inte istället ta min hand och försöka stötta mig när jag mår dåligt. Ser du inte hur dåligt jag mår? Jag vill att du ska vara min bror. Inget mer och inget mindre. Bara min bror som älskar mig för den jag är och den jag kan vara. Inte din syster som ska leva upp till dina förväntningar utan din syster som kan leva upp till sina egna. Kräv inte mer av mig än vad jag klarar av.


Dagens bild.

Den perfekta bilden för min sorg...