Oro

Denna oro är inte rolig att känna. Jag tvivlar ibland. Även då jag inte blöder eller har ont så smyger sig känslan in. På ett vis känns det bra och jag tror verkligen att denna gång är det min tur. Kan livet verkligen vara så pass orrätvist att en människa ska behöva kämpa först i 5 år och gå igenom ett missfall för att sen drabbas igen. Jag hoppas verkligen inte det är så. Jag har några symtomer men jag tycker dom kommer och går. Ibland tänker jag bara att det är inbillat. Jag är ju bara i v.5 (4+6) idag. Det kommer bli skönt att få gå på inskrivning nästa vecka. Det är Torsdag idag så det är bara 6 dagar kvar. Ibland känns det skönt när jag tittar på TV och glömmer bort att jag är gravid. Men det är inte i många sekunder. Förra gången fick jag missfall 7 dagar efter TD då TD var på RD 18. Jag kommer denna gång ha passerat den dagen Söndagen den 15/7 jag kommer då vara i v.7 (6+2). Veckan efter är det dax för mitt första VUL så då hoppas vi på ett litet pickande hjärta.

Jag längtar tills jag kan bära denna med stolthet

Problem med brodern och hans tjej. Allt detta känns jätte jobbigt tycker jag. Jag försöker fortfarande lösa detta. Men jag och brosan verkar vara dom ända villiga. Vi får se vad som sker men jag har sagt till bror att jag tycker vi alla ska träffas och prata face to face. jag kommer ringa honom senare idag och då får vi väll höra vad Maria tycker om det förslaget.