Kan det bli värre?

Efter att Karl bråkade med vår pappa i telefon så ringde han upp mig. Jag fick då höra ett och annat. Allt var ju självklart mitt fel. Jag förtjänade inte att få barn, han hoppades att jag aldrig skulle få barn och att jag skulle bli en dålig förälder. Att få höra detta av min egen bror kändes. Det gör så jävla ont. Han sa också att han aldrig ville ha nått med mig att göra. Efter det har jag märkt att han har tagit bort mig som vän från fejjan.

Jag vet inte vad jag ska göra nu. Jag kan inte acceptera att han säger vad som helst till mig. Rekordet av det värsta han sagt är fortfarande när jag fick missfall att det var en cellklump jag hade förlorat när jag bett han respektera min sorg. Sen har jag ingen makt alls att avgöra hur det kommer bli i framtiden. Han har ju sagt sitt och vägrat mig att få säga mitt. 

Hur ska jag återigen kunna förlåta det han sagt. Jag mår skit just nu och har jätte svårt att släppa det han sagt. Allt detta känns så sjukt. Vet inte riktigt men det har väll varit en process som pågått länge och tillslut nått sin kulmen.